Alice Aleksandra har äntligen fått sitt namn!
Dopet var fint, så fint!
I kyrkan var tösen rätt så snäll, lite skrik ryms det alltid i den stora kyrkan.
Nikos syster sjöng så fint och mina trårar dom rann.
Det är något så underbart att se sitt eget barn döpas.
Skulle ni se filmsnutten från dopet skulle ni se att jag försökte hålla den enorma tårmängden borta men det gick inte.
Jag bet mig i läppen, tänkte på stengolvet och försökte se mig bort.
Men,
de rann ändå <3
Kaffet efteråt hade vi hos mina föräldrar.
De hade gjort så mycket för att allting skulle vara perfekt!
Nikos mamma stod för smörgåstårtorna.
Men dagen skulle inte varit så fin som den var utan alla nära och kära som delade den med oss.
På plats var alla de viktigaste människorna i vårt liv och det är jag tacksam över.
Endast min kära fammo och faffa fattades<3
Men jag kände att de fanns med, fastän de lämnat oss för många år sedan!
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti