Förlossningsberättelse

Nu tänkte jag försöka skrapa ihop hela förlossningen i ett inlägg. Det blir långt, inget kommer förfinas. Så är du känslig läs inte!

Det började på fredag morgon klockan halv sju ungefär. Jag hade mensvärk, men tänkte för mig själv att nu går ja inte mer på det där. Det är ändå inget på gång.

Jag försökte somna om men det gick inte. 

Vi hade tid till Tyks på förmiddagen för ctg, och tänkte att det kom iaf lämpligt.

Så småningom när jag höll på och pynja mig i ordning märkte jag att jag började få sammandragningar som faktist gjorde ont. Okej? Nudå? Nää!

Bestämde ändå för att fara i duschen och ta med alla kassar för andra gången.

I bilen försto jag att nu är det nog kanske ändå nåt på gång.

Vi kom till Tyks och jag kopplades upp. Sammandragningarna fortsatte och ökade en aning i smärta. En barnmorska kom och jag var väldigt glad att hon hade svenska som modersmål.

Smärtan var inte så hög men på grund av att ctg kurvan inte var så reaktiv ( betyder att då hon rörde på sig ökade hennes puls inte tillräckligt) så fick vi bli inne.

Förflyttade oss vid halv tolv tiden till förlossningssalen och började genast gå omkring för att få nåt till stånd Tillika var jag livrädd att sammandraningarna skulle avta. Tur så gjorde de inte det.

Vid tre böt det barnmorska och jag tänkte att med denna skall jag förlösa. Även hon var jätte trevlig och verkade faktist kunna sin sak. Vid de här laget hade ingen ännu kollat om jag var uppe eller inte så nu gjorde hon det.

1 cm och livmoderhalsen hade försvunnit. Sjutton också tänkte jag det kommer aldrig att hända nåt.

For i duschen och satt där i cirkus en halv timme. Underbara duschen måste jag säga.

Då jag kom tillbaka och kopplades upp i ctg igen var hennes puls alltför hög. 

De spräkte mina hinnor och satte ett "spänne" fast i hennes huvud så att de bättre kunde följa med hennes mående.

I samband med spännet kunde de konstatera att jag nu var öppen 3 cm.

De föreslog epidural och jag var helt VA??

Jag hade trott man skall ha helt hiskelit ont för att få en epidural. Jag bara sa att inte vell ännu??

De tyckte ändå det var dags och jag tänkte what a piece of cake de här med att föda barn är..

Epiduralen var härlig!! Smärtan for vex och jag kunde le igen :) 

Sju tiden märkte jag att den börja komma tillbaka men denna gång som ett tryck neråt.

Var då 4-5 cm uppe.

De bestämde sig för att ge en till dos av epiduralen.

En timme senare hade jag helt försräckligt ont. Kan inte på nåt sätt beskriva den än som ett tryck neråt (men ingen skitbråska än).

De bestämde sig att ge ett annan sorts bedövningsmedel i epiduralkatetern.

Den skulle dock ändast hjälpa en timme. Så vi fick hoppas på att jag vid det laget var färdig att trycka.

Då den timmen hade gott var det TOTALT HEMSKT!

Jag var 9cm uppe kände värsta trycket neråt, behövde skita, men FICK INTE!!

Den smärtan, den var nåt hemskt. Jag skrek nog inte en ända gång men inte var jag tyst heller..

Vid tolvtiden kolla hon igen (låt mig tillägga att detta nu var tredje barnmorskan för mig) och då var jag 10 cm uppe. 

Great tänkte jag nu får jag trycka.

MEN NEJ!!

Hon var fortfarande för högt och skulle jag nu ha börjat trycka så skulle jag inte orka ända till slut.

Efter en tid kunde jag dock inte hålla imot mera och då gav hon lov. Det var hemskt men tillika ett helvete. För varje krystning tänkte jag nu dör jag, nu får jag hjärnblödning eller nåt likadant. 

Mamma och Niko som var med under förlossningen höll i var sitt ben medan jag krysta.

Jag skulle ärligt talat inte ha klarat mig utan dem. 

Efter en och en halv timmes aktivt krystande var jag helt slut. Frågade hela tiden att är hon där nu men fick varje gång till svar: nä inte riktigt ännu.

Då blev jag riktigt förbannad och sa att nu tusan orkar jag inte mer att ta ut henne.

Även barnmorskan blev skeptisk och kallade in gynekologen. 

Hon gjorde ultra och så att hon faktist var snätt med huvudet, och de bestämde sig för att hjälpa och ta ut henne med sugkopp. 

Det var musik för öronen då jag förstod att jag skulle få hjälp.

Tillika förstod jag att sugkopp inte är nån liten sak och att mycket kan gå snätt då man drar ut ett barn med sugkopp. Tyvärr var jag bara så slut så jag ville ha ut henne.

Rummet fylldes med folk och jag börja bli orolig. Där var säkert tre barnmorskor, en gynekolog, en barnläkare och annat folk jag inte visste varifrån var. 

De sa åt mig att trots att de drar ut henne med sugkopp måste jag stonka allt jag orkar. Låt mig tillägga att det gjorde lite jäkla ont då de satt sukoppen på hennes huvu.

Sen var det färdigt och bara att vänta på nästa sammandragning. 

Den smärta som kom då de drog och jag krysta, det ni!

Körde typ tre sammandragningar före hon var ute.

Sen hördes ett enormt skrik. Jag bara: LEVER HON??

Och visst gjorde hon det :)

02.03 tittade hon alltså ut<3

Hon fick poängen 9/10/10.

9 eftersom hon var en aning blå!

Jag fick henne på bröstet och Niko klipte navelsträngen.

Jag minns att alla alltid sakt att sen då man får sitt barn på bröstet så glömmer man all smärta, men det gjorde jag inte. Jag sa att nu gör det påriktigt jäkla ont där nere.

Gynekologen kom och kollade och de konstaterade att jag spruckit upp förfärligt mycket.

Tillägger här att jag även blev klippt eftersom de inte först fick ut henne med sugkoppen.

Nu hade jag då alltså ett fjärde gradens (värsta möjliga) spricka och måste sys. Jag hade spruckit ända till rövhålet och in i tarmen! Jag sa ju att inget förfinas!

De bar iväg med mig till operationssalen och Niko och mamma fick ta hand om Alice under tiden.

Jag var nog ganska borta i operationssalen. Tre läkare sydde min nedredel och jag bara tänkte att nu skall man nu sjutton ha otur när man spricker såhär mycket.

Var ca en timme i operationssalen (antar jag) och slapp sen till heräämön dit Alice, Niko och mamma kom. Mamma stack efter en stund iväg eftersom hon skulle på morgontur. Förstår inte hur hon orkade. Stål mamma <3

Därefter slapp vi till avdelningen. Som tur var fanns det familjerum ledigt så Niko fick stanna. Jag vet absolut inte vad jag gjort utan honom. Han har i princip skött Alice mest eftersom jag varit så sjuk.

Inte ofta nån spricker så illa sa de!

Jag tror nog inte jag ännu fattat att jag blivit mamma. Att hon är här för att stanna. Jag har hela tiden gått med tanken att i nåt skede skiter det sig och jag får aldrig se henne levande. Är fortfarande rädd att hon tas i från mig.

Det är härligt att se på henne och pussa på henne och riktigt låta känslorna flöda. Det slutar ofta med att jag väter mig med tårar. Dessa hormoner <3

Men jag säger bara en sak. Om mitt arsle just nu är mitt ända problem, då är det nog tammetusen inte så illa!

Jag har ju trots allt fått en skatt, störst av alla!